Arbetsterapeuten Helena

Ju längre man såg hennes sätt att visa omsorg desto mer lust fick man att skriva några rader. Hon kom med träningsförslag utan att störa patientens integritet. Förslag som gav kraft att leva vidare och känna hopp trots en svår sjukdom.

 

Ansiktet lyser av glädje när hon ser att patienten gör framsteg. Detta skapar trygghet och ger stor uppmuntran. Hon visar ett engagemang som man inte tror är möjligt. Troligen kan man inte möta den här typen av människor någon annan stans än på Orups-Sjukhuset.

 

Hyvelbänk i snickarverstan

  

Sjukgymnasten Håkan

 Tryggheten var personifierad i Håkan. Ibland kom man till gymnastiksalen så trött att man inte orkade prata. Då sa han: Vi tar det lite nättare idag. Sen sökte han ögonkontakt med patienten. Och så körde han sitt program. Han såg i ögonen när man närmade sig smärtgränsen som han aldrig körde över.

 

Med en ängels tålamod lärde han snickaren att stå på båda benen och ta några stapplande steg. Sen gick han över till barren (två parallellt uppsatta rör i vars ena ända var uppsatt en stor spegel) där man kunde gå och samtidigt hålla sig. Snickaren ville få spegeln utbytt mot en bild på en söt flicka. Nej, det går inte, sa Håkan. På håltider körde snickaren i rullstolen över till barren och vände bort spegeln. Han visste själv att en bild på en söt flicka skulle öka prestationen.     

 

Det var också Håkan som lärde ut hur man kravlar upp igen efter ett fall på golvet. Håkan var inte så pratsam av sig. Han hade lärt sig att tolka ögonen och för honom var det ett överlägset språk. 

 

 

 

Sjukgymnasten Susanne

 Susanne sken av iver att hjälpa sina patienter. Det strålade ut någon slags värme ur hennes kropp. Susanne träffade snickaren främst när hon hade lektioner för läkarkandidater. Hon beskrev hans fall och visade upp honom för sex studiegrupper. Hennes suveräna framställning gjorde att eleverna satt och sög i sig varje ord.

 

Hennes karisma lyste klart också när hon behandlade patienter med förlamade armar och ben. Men hennes omtanke om människor räckte långt utöver bara de fall hon hade direkt ansvar för. Det kände alla som var patienter på Orups-Sjukhuset.

 

Susannes väsen går inte att beskriva med full rätt. Man måste möta henne för att kunna förstå helt och fullt. Hon tillhör definitivt sådana människor som man bevarar i minnet hela livet.

  

 

Gravkapell - upphört

 

 

Logopeden Jane

Vid besöket hos logopeden skulle snickaren läsa in en text till en bandspelare. När det var gjort spelades texten upp. Han kände inte igen sin egen röst. Snickaren som gjort otaliga offentliga framträdanden ända sedan ungdomen chockades. Och han föll i hejdlös gråt.

 

Först nu förstod han hur sjuk han var. Logopeden måste offra större delen av lunchen. Hon kunde inte lämna snickaren så länge tårarna forsade ur honom. Ett möte med rehabteamet en timme senare blev också dränkt i tårar.

 

Christine, en undersköterska, kom in på rummet och frågade om hon kunde få ta snickaren med på en promenad i parken. Svaret blev ”mer än gärna”. Hennes berättelser från livet samt vandringen i den sköna parken gjorde att tårarna stannade.

 

När vi återkommit till rummet kom överläkaren Bertil Tufvesson. Han berättade att det var vanligt att stroke-drabbade människor råkade ut för gråtattacker. Så frågade han om han kan sätta in lite medicin som bromsar den här typen av attacker. 

 

 

Bokhylla och liten vävstol

 

Bortåt eftermiddagen smög sig snickaren ner i källaren och knackade på psykologen Agnetas dörr. Hennes underbara sätt och hennes varma ord var minst lika verkningsfulla som läkarens piller. Agnetas ord var dessutom direktverkande. Snickaren vågade återgå till behandlingen.

 

På avdelningen hade man blivit av med snickaren så man skickade ut patruller att leta efter honom. En patrull knackade på hos psykologen medan han satt där. 

 

 

Överläkaren Bertil Tufvesson

-         Jag förstår inte hur all personal kan vara så besjälad av att hjälpa patienterna, sa snickaren.

-         Det är ju därför vi är här, svarade läkaren. Visst händer det att vi får personer av annat slag men som regel trivs dom inte utan slutar igen.

 

Inför hemresan skulle tre systrar instruera snickaren hur man kränger på sig en stödstrumpa. Till slut sa snickaren: ”Det här klarar jag inte och gifta mig vill jag inte." Läkaren la sig i diskussionen och sa att då kan det ena helvetet bli värre än det andra. Han hade ställt sig bakom rullstolen utan att snickaren märkte något.   

 

Här kommer vi i närheten av den anda som gjort Orups-Sjukhuset så berömt. Frigjordheten i kombination med att både patienter och personal känner att läkaren arbetar för deras bästa skapar denna gynnsamma atmosfär. Orups-Sjukhuset har rykte även utomlands om att ha hög vårdkvalite. De flesta har varit anställda i många år. Man slutar inte då man trivs.   

 

 

Ingång till gymnastiksalen samt badet

 

 

En kupp planerades av två patienter

Snickaren blev överflyttad till ett bord med tre patienter. Mitt emot honom satt nu en man med namnet Lars, som var från Landskrona.  

 

När Lars en dag gnällde över att pengarna inte räckte erbjöd snickaren honom att få följa med på en kupp en natt. Det lönar sig mycket bättre än att slita på dagarna. Nuförtiden är det ingen risk att åka fast. Poliserna håller ju bara på med hastighetskontroller, cykelljus och bilbälte. Dessutom har jag fina meriter, sa snickaren. Jag ska åka till rummet och hämta dem. Det var boken Boven 1758 som har en bild på snickaren i fångkläder och med fotboja på benet..

 

När Lars tog boken började han skratta. Han kunde inte sluta. Och snickaren började också skratta. Ingen av dem kunde sluta. På tredje dagen var personalen tvungen att skilja dem åt. Nu placerades snickaren vid ett ensamt bord så att han inte kunde se Lars.

 

Snickaren har efter utskrivningen försökt få tag i Lars utan att lyckas så att de kan planera färdigt för kuppen. Hör av dig Lars! Det finns ingen risk att vi misslyckas! Sommaren 2005 kom Lars. Kuppen färdigplanerades och hemligstämplades. Ingen kommer någonsin att få veta något.