Putativt nödvärn – vad är det? FLYGBLAD
Det är när man blir attackerad och försvarar sig. Kopiera & sprid
Den kände läkaren och politikern Dr Alf Enerström,
Sveriges Nelson Mandela, blir attackerad tre gånger av
Svenska Statens tjänstemän och deras politrucker.
Politiskt engagemang är farligt i alla diktaturer.
UTDRAG UR BOKEN FALSKSPEL * AV FÖRFATTAREN MATS LÖNNERBLAD
Stoppa den omänskliga behandlingen ( citat sida 52-55 )
I min senaste bok Härdsmälta (2005) har jag bl.a. redogjort för den omänskliga behandling som den 77-årige fången, läkaren och politikern Alf Enerström blir utsatt för år efter år på Mariebergskliniken i Kristinehamn, utan att han har någon möjlighet att försvara sig.
Jag har också berättat om en del av de provokationer och politiska förföljelser som Enerström tidigare blivit utsatt för, eftersom han och hans hustru Gio Petré under många år agerat politiskt genom att kritisera den socialistiska regeringen och den mördade statsministern Olof Palme för hans politiska gärning.
Sådant väcker ont blod. Straffet för Enerströms politiska engagemang, efter en skenrättegång där Enerström inte ens fått välja sitt eget ombud, är att han nu tvingad att tillbringa all sin tid inlåst på rättspsykiatriska enheten i Kristinehamn, där han sedan länge tvångsvårdas. Den 13 mars i år hölls det senaste mötet på avdelning 33, där han vistas. Enerström fick då beskedet att tvångsmedicineringen ska fortgå ytterligare två år, trots att man vet att ”behandlingen” kan få dödliga konsekvenser om den får fortsätta.
De läkare utanför sjukhuset som har tagit del av det sätt som Enerström behandlas på, är minst sagt upprörda över den tortyr han utsätts för. Haldol och Cisordinol bör aldrig användas mot patientens vilja, om det inte handlar om farlighet. Antingen att patienten är farlig för sig själv eller för andra, vilket inte är aktuellt i Enerströms fall.
Läser man patientjournalen och rättsläkarintyget finns det ingenting som ger vid handen att Enerström skulle vara farlig eller våldsam, vare sig för sig själv eller för andra. I de lägen där han tvingats freda sig, har han blivit provocerad och tvingad att försvara sig för att inte själv bli utsatt för fysiska våldsangrepp.
De överläkare inom psykiatrin i Sverige som Enerströms nuvarande ombud varit i kontakt med varnar för de farliga biverkningar som kan följa om medicineringen får fortsätta utan att någon ingriper. Patienten kan få bestående hjärtfel med förkammarflimmer. Han kan drabbas av outhärdliga smärtor i lederna, och hjärtklappning.
Därför måste, enligt mitt förmenande, behandlingen genast avbrytas. Läkare borde inte tillåtas sjukskriva personer utan medicinsk diagnos, eller att tvångsmedicinera som man nu gör utan någon riktig analys av effekterna för patienten. Läkarna på Mariebergskliniken i Kristinehamn tycks ha glömt bort läkaretikens grundläggande regler, som utformades redan av Hippokrates. De föreskriver att ”en läkares första plikt är att inte skada”.
Doktor Alf Enerström är en av Sveriges mest erfarna läkare, och har insikter om det mesta som rör den mänskliga kroppen. Han utsätts nu för tortyr som inte kan utföras annat än på uppdrag av det etablerade politiska ledarskapet. Fallet Enerström påminner om hur man behandlade politiskt oppositionella i det gamla Sovjetunionen.
Bakgrunden i Enerströms fall är att han har blivit dömd till rättspsykiatrisk vård, sedan man i november 2003 bröt sig in i hans politiska högkvarter på Norr Mälarstrand i Stockholm.
Han tvingades försvara sig genom att skjuta pistolen ur angriparens hand. Att straffa offret i stället för angriparen brukar kallas för inverterad rättsskipning.
Själv uppfattar jag tvångsmedicinering av en helt frisk människa som den värsta sortens misshandel, som självfallet borde beivras och stoppas med alla medel. Men i dag har Enerström lika små möjligheter att försvara sig som de politiska fångarna under Stalins skräckregim.
Elmar Herterich, f.d. chefsläkare vid Karsuddens Psykiatriska sjukhus, anser i ett utlåtande från 2005 att tvångs-medicinering endast kan vara berättigad med anledning av beteenden som är uttryck för sjukdom och innebär faror i samband med allt dominerande, inte kontrollerbara maniska tendenser. Några sådana har Enerström aldrig uppvisat.
En kritiklös, tvångsvis användning av fel medicin medför i många fall en förstärkning av patientens motvilja och motstånd, om man inte lyckas motivera patienten genom förmedling av insikt och egen medverkan, anser Elmar Herterich.
Den fråga jag vill ställa är om politikerna tror att det går att medicinera bort motviljan mot en politik man inte själv delar. Det tror inte jag. Jag tror inte heller att läkarna på Mariebergskliniken kan förmå den 77-årige Alf Enerström att byta politisk åsikt, vilka tvångsmetoder man än använder sig av.
Därför bör Enerström snarast frisläppas, då det enda brott han kan tänkas ha begått är att ha bestämda politiska uppfattningar, som inte verkar delas av den socialistiska regeringen.
När jag själv ser hur Alf Enerström behandlas, förstår jag bättre att reportrarna Kristina Hedberg och Johannes Rosendahl i ett radioprogram om vård den 11 december 2005 ifrågasatte om den hjälp som ges överhuvudtaget kan kallas för vård. De frågar sig om rättspsykiatrin har blivit samhällets nya avstjälpningsplats.
De exempel journalisterna gav i programmet var nog så skrämmande. En person kunde hållas internerad i 24 år för vanligt tillgreppsbrott. En annan fick 14 år för olaga hot, en tredje sitter nu av sitt nionde år för nedskräpning. Hur länge den 77-årige Alf Enerström ska tvingas tvångsmedicineras, bara för att han hade modet att försvara sig vid två tillfällen, är därför en berättigad fråga, som måste besvaras omgående.
I det senaste brevet av den 27 mars 2006 från chefsöverläkare Peter Lewin på den rättspsykiatriska enheten i Kristinehamn, som jag tagit del av, påstår han att Alf Enerström skulle lida av ”vanföreställningssyndrom”. Tänker han på Enerströms politiska roll, lider i så fall nästa halva svenska folket av samma syndrom utan att för den skull bli intagna på någon rättspsykiatrisk enhet för att tvångsmedicineras.
Hur man förvandlar offret till förövare ( citat sid. 127 )
I det gamla kommunistiska Sovjetunionen var det vanligt att utdöma lagens strängaste straff och mörda sina politiska motståndare. Med hjälp av tortyr fick man sina ”fiender” att bekänna brott de aldrig hade begått. För att senare kunna försvara sina handlingar, kunde diktatorn Stalin senare utmåla sina offer som förövare.
I det socialistiska Sverige går det lugnare till. Hittills har det inte förekommit något mördande av samma slag som i Sovjetunionen.
I stället nöjer man sig med att i olika kränkande register förtala de många skötsamma entreprenörer och företagare som man plundrade under bankkrisen. Politiska motståndare registrerade man under många år i s.k. IB-register, som jag tidigare har skrivit om.
Dessa register har stor betydelse. För dem som registrerades i bankernas förtalsregister, och med politikernas godkännande blev plundrade under bankkrisen, används dessa register mot bankkunderna även i domstol, när de försöker få upprättelse. Registeransvarig är
2.
ingen mindre än den f.d. lagmannen vid Stockholms tingsrätt Carl Anton Spak, som efter eget gottfinnande sprider dessa uppgifter vidare till berörda handläggare i domstolarna. För att registren ska bli trovärdiga blandas vanliga hederliga företagare med banditer och mördare.
Uppgifterna om oskyldiga bankkunder som jag har dokumenterat fanns också registrerade hos den förre rikspolischefen Sten Heckscher (s), som trots min polisanmälan för flera år sedan inte vidtog några som helst åtgärder för att ställa uppgiftslämnarna till svars.
Visst förekommer det även i Sverige att man förföljer och internerar politiska motståndare. Det mest kända exemplet är läkaren och politikern Alf Enerström, som under 23 år bott i sin lägenhet på Norr Mälarstrand i Stockholm. Han förföljs av socialdemokraterna. Det beror på att han ända sedan 1970 genom insamlade medel från en kritisk allmänhet i stora annonser i både lokal- och rikspress vågat kritisera delar av den konfiskatoriska och socialistiska politiken hos socialdemokraterna.
I juni 2001 anfölls Alf Enerström på egen mark av advokaten Einar Kalman, som försökte slå ner honom. En månad senare återkom advokaten, denna gång för att försöka misshandla Enerström med ett kraftigt järnrör. Enerström kunde även denna gång försvara sig och knocka advokaten. Då sattes han emellertid i fängelse, medan advokaten gick fri. Under fängelsetiden passade man på att göra inbrott på Enerströms kontor på Sölje Herrgård och beslagta 600.000 kronor av partikassan, samtidigt som alla sympatisörer som inbetalat medel genom postgiro registrerades.
Senare upprepades mönstret genom oannonserad avhysning av Enerström i partihögkvarteret på Norr Mälarstrand 24 i Stockholm. Denna gång döms Enerström till rättspsykiatrisk vård, för att han försökt försvara sig vid intrånget i lägenheten.
Nu tvångsmedicineras Enerström – utan att man har kunnat konstatera vare sig något ordentligt symptom eller någon diagnos.
Det sker genom att han får det neuroleptiska läkemedlet Cisordinol. Om denna kraftiga medicin ska användas borde det vara en frivillig behandling. Enligt min uppfattning har Enerström alla sina sinnen i behåll trots den behandling han utsätts för. Men visst lider han. Innanför den psykiatriska klinikens väggar kan man tydligen göra vad som helst utan att det går att få någon rättelse.
I dag är Alf Enerström 77 år. Cisordinol har redan givit honom hjärtfel (förmaksflimmer). Genom att samtidigt ge honom den blodförtunnade medicinen Varan (mot hjärtinfarkt) försöker man nu kompensera förmaksflimret, vilket inte hjälper.
I Sverige går det tydligen bra att först provocera och sedan internera politiska motståndare, utan att någon vågar protestera. Genom olika förtalsregister försöker man även som i det gamla Sovjetunionen förvandla offer till förövare, utan att någon vågar reagera.
Rekviem över mänskliga rättigheter ( citat sid. 204 )
Sverige följer helt enkelt inte de bestämmelser som stipuleras i Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, trots att alla Europarådets medlemsstater har ratificerat konventionen (Sverige den 11 januari 1952). Det gäller äganderätten som inte respekteras: i artikel 5 som stipulerar att
”Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet.” Och artikel 6 som klargör att ”envar ska, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag”.
I Sverige förföljer politikerna både företagare och politiska motståndare. Medan man tillåter bankerna att plundra företagare utan någon ordentlig pantrealisation, som lagen föreskriver, så förföljer och internerar man även politiska motståndare.
Det har bl.a. annat den kände läkaren och politikern Alf Enerström fått erfara. Han förföljs av socialdemokraterna för att han ända sedan 1970, genom insamlade medel från allmänheten i stora annonser vågat kritisera delar av den socialistiska och konfiskatoriska politiken hos socialdemokraterna (och deras samarbetspartners miljöpartiet och vänstern).
Straffet för Enerström för att han vågat opponera sig mot den socialistiska politiken i Sverige är att han numera är tvångsintagen för psykiatrisk vård. Enerström juridiska ombud har flera gånger framfört klagomål mot den omänskliga behandling som han utsätts för på den klinik där han nu befinner sig. Det påstås att han lider av allvarlig psykisk störning. Ett uttryck som inte har någon som helst täckning i den medicinska vetenskapen.
Som alla läkare vet måste det finnas tydliga symptom för att man ska kunna ställa en diagnos. Och det är bara med utgångspunkt från en diagnos man kan bedöma vilket åtgärd man kan vidta för att bota patienten.
Den tidigare chefen för Mariebergskliniken, dr Lars Gävert, ville inte ägna sig åt tvångsmedicinering av en kollega bara för att politikerna ville så. Därför sparkades han. När sedan efterträdaren, vårdhavande läkaren Peter Lewin, sedan satte igång med medicineringen blev han avsatt. Det skedde två dagar efter att ett brev till allmänheten blev publicerat om misshandeln. Ändå fortsätter tvångsmedicineringen utan att man kunnat fastställa några symptom. Så behandlas oppositionella i dagens Sverige.
Utan diagnos tvångsmedicinerades den nu 77-årige Enerström med neuroleptika under flera månader. En behandling som kan leda till bestående hjärtfel och en för tidig död.
För många av de oskyldiga företagare och entreprenörer som drabbades av bankkrisen har dödsklockan redan klämtat. Skötsamma familjeföretag som funnits i decennier har försvunnit. Krisbankerna kunde ostraffat beslagta både fastigheter och företag under bankkrisen och behålla dem efter eget gottfinnande eller sälja vidare till utlandet. Många företagare har redan begått självmord.
Så behandlas företagare och oppositionella i dagens Sverige, utan att vare sig allmänheten eller omvärlden reagerar.
Läs mer i Mats Lönnerblads bok FALSKSPEL ISBN 91-631-8966-6. Kan beställas på www.bankrattsforeningen.org.se eller köpas på NK Bokhandel eller Hedengrens .
www.boven1758.info – Alf Enerström Story
www.bankrattsforeningen.org.se
-ledaren 3 – Riggade rättegångar
- Osynliga murar
- Kronofogden kränker kunderna
- Juridiska övergrepp
- Hur man förvandlar offret till förövare
- Rekviem för mänskliga rättigheter
- Omänsklig behandling
Stockholm 2007.01
Olof Kihlstedt - fd. förbundsordf. (m) Sten Lindeberg - arkitekt